Sunday, March 18, 2007

Nitton. En storvinst och fyra nitlotter.

Det kunde man kanske anat. Vad jag trodde var slutets början, var ju i själva verket börjans slut. Jag får lägga snickaren som kortnummer på mobilen.

Men ingenting, inte ens 4 nyfunna semiakuta långt gångna förruttnelseprocesseser, kan knäcka den känslan, den graden av imponans som jag kände när jag lyfte på presenningen och såg det här:


Käken föll till marken och tillbaka. Han är träbåtssnickarnas Michelangelo, den mannen. För sjuhelsike vad snyggt det blev.
Det nya parkettlena skarndäcket, den böjda kvartslisten, det
exaktskulpterade grepphandtaget ovanpå, avbärarlistens basade stavar, de båda inläggen i bordsplankorna. Inte ens 3 högstadieår med bara träslöjdslektioner hade kunnat lära mig det där.

Men, som sagt, resten av dagen gick i suckarnas tecken.
För vad jag trodde var åtminstone halvbastant trä på en 3, 4 ställen,
som skulle kunna förstärkas med lite epoxi och hålla i väl 2-3 år till,
visade sig efter några skruvmejselstick vara renaste röta med stort r, stort ö, stort t och stort a.
Ljus ek gör sig inte så bra i mörkbrunt.

Så det blir att ringa dit mäster igen. Nån föreslog att jag skulle streama hela båten med reklam, som de gör med tunnelbanevagnarna, för att dra lite sponspengar. Jag är inte långt därifrån, kan jag säga.

Jaja, sen slipade jag på, skrapade jag på, som vanligt. Det gick framåt, i 6 timmar, med endast 7 kaffepauser. Och nu ska jag väl cykla dit igen. Jag skulle kunna hålla 20-poängskurser i ämnet Stoiskt jämnmod.

1 comment:

Anonymous said...

Grymt jobb du gör, respekt! Har du inte funderat på att lägga ett plastskikt närmast träet, före fernissan? Det är ett mycket bra sätt att vårda en gammal trädam (även om vissa bakåtsträvare kanske inte har förstått det än).