Thursday, March 22, 2007

20. En katedral i plast, stål och trä.


Jag hittade förra årets kalender i bokhyllan häromdan, och bläddrade lite i höstmånaderna på måfå.
Den 16 december stod det "BÅTHUS".
Den 16 december, lagom till vintersolståndet, stod huset klart.
Då hade jag och Thomas (jag kan alltså inte ersätta honom nog för det här, så mycket salami finns inte i hela Europa) svurit, muttrat, gnisslat tänder, klagat, frusit, gnällt, surat och klämt sönder fingrarna varenda helg i 3 månader.

Husbyggandet har ju utvecklats en del de senaste tiotusen åren; romarna byggde ju sina amphiteatrar innan de ens uppfunnit själva teatern, de kristna goterna smällde upp Notre Dame på en förmiddag och Mayaindianerna stenlade en hel kontinent utan att ens börja fundera på hjulet.
Men jag och Tompan började från noll. Vi tog oss igenom hela arkitekthistorien från scratch.
"En pinne? Ska den vara nocken, tycker du? Eller golv? Vad gör vi med den här stolpen då? Är det dörren? Behöver vi verkligen ett tak?"


ALLT gick fel. De två första helgerna grät vi mest.
Inte för att tårarna syntes i ösregnet, men ändå.

Det var som att lägga ett 1000-bitarspussel, som legat på botten av en sjö en hel sommar. Hälften av bitarna var borta, hälften var bara oigenkännliga och inga bitar passade ihop.

Huset består av ca tretusenfemhundra träribbor, alla olika långa, som ska skjutas in i svetsade metallfästen, fästas med 2 bultar var, monteras ihop, och på nåt sätt till slut bilda ett träskelett.
Synd bara att alla ribborna legat ute i regnet, svällt tills de i princip var runda, och inte gick in i de där fästena. Synd bara att när man täljt, sågat, borrat och slipat på en ribba i en timme, så att den äntligen går i fästena, så var det fel ribba. Och fel fäste.
Synd bara att det saknades 20 ribbor och 200 bultar, att det var minusgrader, att kaffet aldrig räckte, att vi aldrig började före 12 och att solen gick ner vid halv ett.

Först byggde vi hela huset, minus taket. Det tog två helger.
Sen kom vi på att takstolarna ALDRIG skulle kunna gå att monteras ihop fyra meter upp i luften. Då tog vi ner hela huset igen. Det tog en helg till.

Eskimåer är förmodligen bättre på att bygga hus än oss.

Men till slut stod det där. Till slut var det 10 meter taknock som slingrade sig fram uppe i luften, och huset hade både knutar, gavlar och vete tusan om det inte hade en flygel också. Det var flottare än Windsor Castle, och vi var nöjdare och stoltare än vi trodde var möjligt. 2 presenningar lagda som tak, 5 presenningar som väggar och 30 meter rep slängt kors och tvärs över hela bygget för att stormsäkra det.

Om lite drygt en månad ska det ner igen.

Och visst, som jag sagt förut, det här är ingen martyrblogg, men inte fasen kommer jag att backa för att slänga in lite hardship.

2 comments:

Anonymous said...

Hej, jag hittade till bloggen via extra allt - nu sitter jag här och skrattar högt. Jag tror aldrig att jag kommer att våga skaffa båt själv, men jag är klart imponerad av ditt slit...

Anonymous said...

Hej, Som en gammal båtägare av en träsnipa vet jag precis hur det kan vara. Jag skrattade så jag kiknade, din blogg är riktigt kul.

Hl/Michael