Sunday, February 25, 2007

Tolv. Brusa högre, lilla värmepistol

Jag har inte ångrat en minut att jag köpte den där kolossen.
Inte en sekund har jag ångrat att jag tog ut en försvarlig del av mina sparpengar och lade dem på en tre tons ruttnande best. Det fanns till och med stunder i somras där jag proklamerade att jag kanske inte, bredvid det att börja plugga, nånsin tagit ett bättre beslut än att köpa båt.

Men emellanåt har jag ju slängt en tanke på hur huvudlöst jag egentligen slängde mig in i kampen. Nånstans som att efter ett boxercisepass på Friskis hoppa in i ringen mot Joe Louis.
Hade jag en skymt, en fläktning, ett UNS av insikt av hur mycket jobb, stålars, svett, flisor i händerna, tidiga mornar och dubbla långkalsonger det här projektet egentligen skulle kosta mig?
Nej.

Men det blev 5 timmar i lördags, inkl kaffe med båtgrannarna.
Och det var gött, på det hela taget.
De snackar installation av plotters, ankarlanternor, GPS, framåtblickande ekolod och ultralätta laptops. Jag snackade röta, avbrutna master, det här med den ständiga sjunkrisken och att det vore gött om ratten funkade.

5 timmar av skrapande, och lite slipande.
Vad som jag tidigare beskrivit som hyvlandet av cheddar är på andra ställen mer som att plocka upp torr finsmulig fetaost med pincett. Vissa fernissafläckar verkar ha inbyggt i sitt överlevnadsprogram, i sitt DNA, att de, vad som än händer, inte får släppa taget om de nånsin stöter på en bit ek. Och där sitter man med sin spackelskrapa och sin hårtork och vet att resignera inte är ett alternativ. Problemet är att man inte känner till så många andra alternativ.

Men jag ska pröva att köpa en ny skrapa.

Saknas bilder, kan man tycka? En något textig blogg, som ändå handlar om nåt bedövande visuellt?
Det hänger lite på kameran...
Och det är samma procedur varje gång.
Jag laddar batterierna proppfulla, stoppar dem i den lilla batteriluckan,
och jorå, kommer ihåg att lägga kameran i väskan.
När jag sedan nere på klubben har jobbat undan lite, skrapat undan en yta jag stolt skulle förevisa för mamma och resten av världen, när det kort sagt är ett fett photo-op, så är batterierna kallare än Nurse Ratched i Gökboet.
Och vägrar glatt att samarbeta.
Samma med Ipoden. Vad man tror är ett gyllene tillfälle att äntligen få lyssna igenom alla Lucinda Williams-plattor och Springsteenbootlegs från 77 man samlat ihop, blir istället ett monotooooooont lyssnande till en sövande värmepistol. Ipoden klappar ihop totalt i temperaturer under -3.

Fördäcksslipning. Ingenting för Music Lovers.

Men ändå, om ni skulle läsa det här. Se det inte som en martyrblogg.
Se inte det här hela träbåtsägarskapet som ett självspäkelseprogram i 12 delar.
Långt långt därifrån. Det är en bra fin procedur att varje lördagmorgon koka dubbelt så mycket kaffe som vanligt, för att ha till termosen i båthuset. Att ha nånstans att få strosa kring i blåställ och dubbla mössor av en anledning, att få planera och drömma och ställa till och dona, att kunna hämta hammaren och banka lite på båthusets böljande träskelett och muttra lite. Att bara få gå runt och muttra. Och att ha nåt faktiskt verkligt att muttra om.

De här problemen längs vägen; rötan, kylan, den ständiga bryddheten; är snarare som skoskav på en guidning genom Versailles. Alltså, inte så mycket i sammanhanget.
Det är den stora bilden. Nu önskar jag bara att jag kunde behålla den lördagarna igenom...

3 comments:

Anonymous said...

"Vissa fernissafläckar verkar ha inbyggt i sitt överlevnadsprogram, i sitt DNA, att de, vad som än händer, inte får släppa taget om de nånsin stöter på en bit ek." skojigt. //db

Erik said...

Du har övertygat mig - jag måste komma ut och dona lite. Håller på med liknande aktiviteter hemma, men i kökets varma vrå. Är du där på lördag? /EE

Malte said...

det är öppen audiens varje lördag 10-16, fram till 7 maj. bara att hoja ner och greppa slipmaskinen. jag sätter på lite extra kaffe.