Järnmönja är det nya svarta.

Intresset för att slipa träbåtar om helgerna verkar sprida sig. Det är förstås mycket roligt.

8 maj, come she may

Sjösättningsdatumet är satt.
Det är nu knäna börjar skaka på riktigt.

Däcket är fortfarande omålat, sidorna är fortfarande inte lackade, botten har några riktigt oroväckande glipor, ett helt gäng ställen måste tätas, motorn måste sättas igång, ett fönster måste fixas, pumparna måste kollas. Och en hel del grejer till.

Men den glade snickaren som lade sin sista hand på Olga idag sa att jag skulle vara lugn, jag skulle hinna.
Lätt för honom att säga. Han som byter ut tre bordplankor snabbare än jag lackar en tandpetare.

Jag sjösätter en båt i vår. Han sjösätter fem.

Vådan av varvstoaletter utan speglar

Ja, sablar vad de stirrade på väg hem från varvet i lördags.
Några log till och med. Och efter 6 kalla timmar på ett varv med kaffe som enda sällskap, så värmer det ju med lite uppmärksamhet. Alla 12 stationerna på gröna linjen.

Åhå, tänkte jag. Är det min omtalade träbåtsoutfit från förra veckans blogginlägg som gjort sig berömd?
Eller är det måhända min nya jacka som tilldrar sig all denna uppmärksamhet? För jovars, den är rätt stilig.

(klicka)

Eller, märkte jag när jag kom hem till en spegel, är det bara att jag ser ut att använda mer Brun-utan-Sol-kräm än en genomsnittlig avgångsklass på Farsta Gymnasium?? Med en vacker hårkulör bara en hennafärgning kan ge?

Järnmönja, jag hoppas att det är sista gången vi råkas.

Söndagens outfit

Mössa: Av märket Nollåtta. Julklapp från bror typ 2001.

T-shirt: Tre stycken, mörkblå. Levis allihop, tror jag.

Skjortor: Två stycken. En från Kapp-Ahl som jag köpte inför min jobbintervju på Europolitan 2001. Och en från H&M, historia okänd.

Tröja: Jobbtröja från Vodafone. Jäklars vad man sålde lurar i den tröjan.

Bälte: Polska arméns, från 1988, typ. Present från far, troligen inköpt i Szczecin.

Byxor: H&M 2007. Tänkta som jobb-braller, men var för säckiga.

Knäskydd: Clas Ohlsson. Dyra, men bekväma.

Lurar: Teknikmagasinet.

Kaffetermos: Från Hugos Deli i Uppsala. Henke vann den i en tävling när han ringde till Studentradion. Programledare var Karin Rebas.

I bakgrunden: Olga

Öka din karma, slipa en båt!

Jajamän! DU LÄSTE RÄTT!

Det här är din chans att gå till jobbet på måndag morgon, med ett självförtroende och en nöjdhet som bara en helgtimme under en presenning i Blackeberg kan ge!

Ta på dig ett par gamla jeans och en damm-säker jacka, och kom ut till västerort. Slipmaskinerna, klossarna och knäskydden ligger och väntar på just DIG!

Se det som din chans att förverkliga dina båtslipardrömmar!

Kom hem med värk i underarmsmuskler du inte ens visste att du hade!

Känn att du gör en välgärning för vårt gemensamma maritima kulturarv!

Upplev det välgörande lugn som endast fås på ett tyst, öde båtvarv i solig vinterskrud!

Och kom ihåg: INGEN INSATS ÄR FÖR LITEN!

Är du mest på humör för att inspektera skrovet efter glipor i drevningen? Inga problem!

Sortera slippapper och hålla utkik efter kätting-tjuvar? Det kan lösas!

Vill du mest stå och hålla i en sladd och se viktig ut? DET KAN BLI DU!

Eller känner du mest för att titta förbi för en kaffe och ett välmenande garv? Varmt välkommen!

Öppettider:

Lördag 11-16.30

Söndag 12-17.30.

Ring innan du beger dig ut för säkerhets skull, 0709 75 11 11.

T-bana mot Hässelby Strand, kliv av vid Blackebergs centrum. Följ sedan kartan.

En riktigt riktigt trevlig sliparhelg,

önskar

Eric

Dina ursäkter är fina, men båten har inga öron

Äh, det där var ju bara uppvärmningen. Inbollningen.
Och det gäller för både Olga och TreTonEk.

Nu lyfter vi på pianolocket och kör på riktigt.

Men, asså, det finns ju inget som kan skapa så mycket träbåtsångest som en långledighet runt påsk.
Här har man ju verkligen försvarat sina stackars lördagar och söndagar. Man sätter upp taggtrådsstängsel i kalendern för att hålla helgerna rena, och avbokar fika, stadsvandringar och muséebesök en hel vår, bara för att kunna spendera så mycket tid som möjligt med en slipkloss i handen. Allt för att slippa den gargantueska stressen som byggdes upp förra året, kring månadsskiftet mars-april.

Till slut har man byggt upp en sån pliktkänsla till båten att de gånger när man inte trillar in på varvet förrän vid elva-blecket försiktigt närmar sig henne med nedslagen blick, stryker med handen över bordsplankorna och tyst mumlar fram:
"Förlåt att jag är sen..."

Men när man väl får fyra-fem dagar ledigt, perfekt samlade cirka en månad innan sjösättning, vad gör man då?
Då drar man till landet och krattar löv.
Bra idé. Jättebra. Verkligen.

Men hur ser det egentligen ut? Hur ligger landet? Och båten?
Tja, det är ju inte fullt samma panik som förra året. Inte samma fula andedräkt i nacken från sjösättningsdatumets drakkäftar som klappar bakom en. Och vi ser ju ut att slippa att nåta om ens en centimeter. Det hade jag aldrig pallat.

Men det saknas ju inte direkt jobb. Inte direkt.
Slipa, slipa, skrapa, täta, måla, lacka.
Men, kära läsare, tillsammans kan vi flytta berg.

Låt mig återkomma i frågan.

Des images d'un bateau, som det skulle hetat på en fransk blogg

Lite bilder, på det att alla hajar att vi här har att göra med en grym, grym skuta.

Snabb, Snabb. Man måste vara snabb.

Vad glad jag är att jag redan planerat mitt arbete! Nu är det bara att gnugga gruset ur ögonen på lördagmornarna, kika in på bloggen, konstatera:

"Ok. Vad är det för månad? Mars? Jaha. Slipa.",

sen packa tre paket 60-papper och dra i väg.

Swoooosch! Effektivitet!

Vikten av systematik

Asså, jag har tänkt efter lite.
För det är ju viktigt att man strukturerar sina arbetsinsatser.
Så att man gör allt i rätt ordning, och inte glömmer nåt.

Och så här tänkte jag jobba i vår:

Mars: Skrapa, slipa, sopa.
April: Olja, måla, lacka, täta.
Maj: Sjösätta

Nu kan ni ju invända att det är väl lite som att sammanfatta ett helt pyramidbygge med:
"-Först sågar vi ut stenarna, sen lyfter vi dom på plats!".

Och det har ni väl rätt i, antar jag.

Blackeberg - mer än en post och två pizzerior

Blackeberg, Blackeberg.

Inte bara känt som Olgas nuvarande hemmahamn, utan tydligen händelsevis även exakt samma ställe där Kenta fick snutfrossa 1978.

Och det känns ju inte så lite flott.

Jag vet inte om ni minns, men det är alltså från Blackeberg Kenta ringer Stoffe i Jarls film "Ett anständigt liv", och meddelar:
"...du jag vet, jag får hjärtat å ticka, jag har snutfrossa asså, hajar du...?"

Såhär såg det ut då.


Såhär ser kiosken ut idag.

Och utanför, förstås, en vacker sten-plakett (klicka).

Gekauft

För jo, jag köpte den ju.
Båten i Blackeberg. Grisen i säcken.
Den oskjutna björnen, a.k.a. Olga.

Det går ju inte att hänga i Stockholm en hel sommar utan båt.
Det fattar ju alla.

Vissa dagar känns det som jag köpt en glädjekälla utan botten, till ett toppenpris. Andra dagar mest som jag lagt en helsickes massa deg på en huvudvärk utan slut. Det svänger lite, kan man säga.

Jag vet ingenting om motorns skick, om skrovets täthet, om eventuell dold röta på fördäck, om elektroniken eller instrumenten funkar eller om kapellet är tätt.

Visst, den förra ägaren garanterade allt det där, allt skulle vara ok. Men så hade han heller inte sett de två övertydliga rötskadorna på vardera sidan. ”Ojojoj”, sa han, när jag tittade lite närmare, och fällkniven sjönk rakt igenom däcket. ”Ajajaj”.

Han hade också satt tre stora tejpbitar över en spricka på akterdäck, och kommenterade det under visningen med ett ”där behövs bara lite ny färg”. Där har snickarn nu sågat upp ett 50x10 cm stort hål, förstärkt 3 spant och förbereder att sedan byta ut en halv kvadratmeter masonit.
”Bara lite ny färg”.

Ordet "vrakpris" får ju sin rätta innebörd.

Men jag är ju långtifrån att klandra säljarn. Båten var tydligt eftersatt, men också billig. Och han erkände själv att han inte alls var rätt man att egentligen bedöma skicket. Det är ju min uppgift Och han föreslog en ”50% av betalningen nu, 50% efter sjösättning”-deal som ändå tyder på en rätt god portion hederlighet.

Dessutom, att vänta sig att en 40 år gammal, billig träbåt skulle vara felfri, är väl som att bli förbannad på att den tallrik Dafgårds Aprikoskyckling du just tog ur mikron inte ser ut som på paketet.

Men ändå. Det blir ju lite jobb. Det kan man ju säga.

Ska sätta ihop en lista på saker att åtgärda, lik den förra året.
Ska bli spännande om jag kan göra det utan att börja gråta.

Närå.

Båtsnickare supreme

"Att hitta perfekt ek till din båt har inte varit lätt. Att köpa kvalitet, Svensk eller Amerikansk, ek är inget problem. Men då får man mörk ek, och de delar av din båt som jag måste ersätta har blivit så solblekt att det inte passar med "mörka" lagningar. Afrikansk ek är ljusare men är för mjukt. Jag ville ha Svensk (hård) ek, ytved, som resten av din båt. Efter många turer har jag köpt in precis den eken som jag ville använda. Svensk "vit"-ek.

Imorgon kommer jag också att mätta de skadade delar av spant och överliggare med Lignu epoxy och fylla de med epoxy/fyllnadsmedel för att stärka upp de."

Det här är helt sjukt. Inte bara är han billig, noggrann och rackarns trevlig.

Varje afton efter utfört arbete skickar den gode båtsnickarn även ett mail på en kvarts A4, där han beskriver dagens värv, uppstådda problem, morgondagens åtaganden och vilka inköp han gjort. Alltid med ett lugnande besked att jag, trots svårigheten att hitta rätt sorts ek, inte behöver vara orolig för en skenande totalkostnad.

Han har inte sagt om han är med i den lokala Hantverkarföreningen, men jag gissar att han är utesluten. Lirare som överlevererar, håller budget och jobbar inom tidsramarna kan ju ge dom andra killarna dåligt rykte.

Hantverkare – the dark side and the light side.

Jag ringer två båtsnickare och ber om offert på reparationerna på den nya båten.

Den ena sladdar förbi varvet i sin SUV, kikar på båten i 4 minuter, och ringer tillbaka två timmar senare, med ett jämnt och fint bud med många nollor. Ett bud som snarare verkar vara baserat på kostnaden på hans kommande Verbier-resa, än på material, antal arbetstimmar och reseersättning.

Den andre kommer dagen därpå i sin vita 740, och inspekterar Olga en full halvtimme. Kryper runt på akterdäcket, känner över botten, klänger fram till fören och skrapar på lacksläpp, kollar med knivspetsen efter dolda rötskador och letar efter fukt under masoniten. Och dokumenterar alla skadorna noggrant med en digitalkamera, för vidare beräkning. Erbjuder skjuts till Vasastan, men först förbi sin verkstad där han renoverar ett formidabelt mahognymonster sedan ett halvår, för att visa att han vet vad han gör. Mailar dan därpå med en utförlig åtgärdslista på 12 detaljerade punkter, med bilder. Allt till ett väldigt rimligt timpris, med motprestationen att vi arbetar på båten tillsammans, så att han kan få lära ut det han kan och föra träbåtstraditionen vidare.

Oj oj oj.
Vem ska jag välja?

"Att gå på en smäll, och sen rusa som en tjur rakt in i nästa."

OK.

Såhär ligger det till.

Madame är besiktigad, bortlovad, och såld.

Signed, sealed, delivered.

Men, som de säger: det enda sättet att glömma en gammal båt, är en ny båt.

Vägen tillbaka går alltså via Blocket. Och varför vänta?

Vi letar alltså efter:
Charmig, äldre träbåt i 08-området. Stor sittbrunn, helst diesel. Pris: max ca 40 000. Minst 2 kojer, med spis, stora stuvutrymmen, och fungerande el. Maxfart: ca 7 knop.

So far: två tänkbara objekt.

Det ena liknade faktiskt en båt från håll, men från insidan mest en 60-tals husvagn/värmestuga i Idre.

Ombyggd invärtes i masonit, panel, spånskiva och plywood. Inbyggda element, smart ankarwinsch, egensvetsad diskho, soldriven kajutafläkt, hemmabyggt kylskåp och lysrör överallt. På det hela taget väldigt fiffig. Tyvärr är väl dock fiffighet inte det jag är ute efter, i första hand. Då hade jag väl varit en stolt ägare till en oförstörbar Utter vid det här laget.

Droppen var väl toaletten, placerad mitt i sittbrunnen. Perfa om man inte är så blyg. Men som sagt, lite för fiffigt för mig.

Det andra objektet: Ljuvligt. Rent ljuvligt.

Lik Madame på alla sätt, om än lite yngre och med något mindre av 40-talets mer rundade charm. Men mindre brandfarlig (diesel istf bensin), servad motor, bra pris, finfin kajuta, stor sittbrunn, vackra linjer, ljust trä, nydragen el, generöst utrustad.

Dock:
Rutten på tre ställen.
I behov av viss skrapning och omlackering.
Står utan båthus.
Och det jobbigaste. Ingen stereo.

Har fått ned priset en del, vilket väl täcker några snickartimmar, men långt ifrån alla.

Och det kokar ner till det här:

Orkar jag bygga ett till båthus?

Pallar jag en vår till, lik den förra?

Är det en dum idé att försöka hindra rötan i år, och fixa det nästa höst?

Köper jag rentav på mig samma problem som jag löste genom att sälja Madame?

Dvs: Är jag beredd att hoppa ner i samma brunn två gånger?

Well, jag har tre dagar på mig att bestämma mig.

Madame - En kärlekshistoria

http://www.blocket.se/vi/14099266.htm?ca=11_s

1, Bordieuska båtstöttor

Uppallning är allt. En ruttnande båt, en läckande båt, en rattlös båt, en motorstrejkande båt. Ingen av dom utgör väl egentligen nåt problem, jämfört med en VÄLT båt.

Jag kör tre hemsnickrade bockar + två stöttor på varje sida. Eventuellt säkrar jag med några till senare. Man muckar inte gärna med tre ton ek.



Stöttorna på bilden har jag sågat till av ett gammalt båthus som länge stått på klubbområdet. Jag köpte virket för två backar Tuborg av Bimmen, som sålt sin båt. Tyget jag virat runt ändarna, för att inte i onödan skrapa lacken, är en gammal, råttäten gardin, som hängt i ett vindsfönster i Småland i säkert 80 år. Plastsnöret köpte jag igår på Åhléns, för 17:50.

Det känns närapå postmodernt.

Den mörka säsongen har nu officiellt börjat. Betalningen. Besöken under sommarhalvåret är ju lönen, så jag har haft räkneverket vilande, men nu är vi igång igen. This is ETT.

Pampas, mitt nya hem.

Ok, fick i ny olja, och motorn tuffade igång fint.
Båten är upptagen. Allt gick väl.
Bockarna verkar hålla, och hon ligger rakt.

Det var väl det positiva jag hade att meddela.
Men sen var det ju en sak till.

Och för att muntra upp det annars rätt bistra budskapet
tar vi det på rim.

R to the Ö to the T to the A,
det blir inte mycket fritid i vinter, hej!

Inte så hemma i hemmahamnen

Ja, vad fasen, även om de sista veckorna inte bjöd på en enda sjömil, så grumlas ju inte bilden av att det var en grym sommar. Men jag har nog aldrig upplevt en sån stor skillnad mellan ett och noll, som mellan en fungerande motor, och en icke-fungerande.

Skillnaden mellan en suckande tyst och en smula sorgsen träklump, som mest ligger och ruttnar vid kajen,
till den tjutande, rykande badbrygga/middagssalong/solterrass som drar med en ut längs Strandvägskajen, ut i skärgårn, som spelar Morrissey när man vill, och ordnar ett stort dansgolv på fördäcket.

Att tvingas ha en sån här båt vid kajen, om så bara för två veckor i oktober, är ett slöseri som skulle få Imelda Marcos att gråta.

Det vänder fort

Man.
är.
så.
jäkla.
utlämnad.

"Ajajajj. Vatten i oljan, saru? Hur mycket? Som filmjölk? Aj aj aj.
Men det är inte så mycket att göra, vettu. Vi får kolla toppen. Provtrycka limpan. Byta alla packningarna. Blåsa kylsystemet. Ta isär vattenpumpen. Kika på oljekylarn. Haderu inte kollat backslaget, saru? Aj fan. Då får vi nog ta oss en titt där också. Ja, till att börja med asså. Sen allt det vanliga, va. Byta filter, köra glykol, kolla impellern."

Denna golvande tirad på den mest förtjusande ekenslang.
Ett tag trodde jag att jag hade Åke Söderblom i luren.

Lyckades iaf förhandla ner timpriset till hälften. Först trodde de av någon anledning att jag var läkare, och tog betalt därefter.

Dagge, som äger verkstan, och Darren med mustaschen.
De är bra sköna typer, om än en smula luriga.

Det stora motorinlägget

Den är ju rätt fascinerande, den transformationen. Den totala förvandlingen av en inombordsmotor.
Hur en gammal Volvo B20 från 60-talet långsamt har gått från ett ylande stålmonster som man inte vill ta i med tång, förbi en rätt bitter hatkärlek, till att ha blivit något av en bekantskap, kanske till och med en blivande polare. Det är ju rätt konstigt. För det är ju samma motor.

Jag vågade alltså knappt lyfta på den motorhuven förra sommaren. Under huven, mitt i båten, fanns ett frustande fullkomligt okänt svart hål, omättligt på olja, ström och bensin, som jag gjorde mitt bästa för att inte ens komma nära.

Och allt funkade ju kalas ändå. Fälla upp kapellet, vrida om nyckeln, ett knapptryck, vänta in ett stillsamt puttrande, och kasta loss. Tanka emellanåt. Till och med jag fattade väl att i längden var det väl ganska ohållbart. Men så länge det funkade, funkade det ju. Och vad fasen, de flesta vet inte hur ett knä funkar heller. Man bara springer.

Men under det senaste året så har ju en process, av nöd och av tvång, inlett sig själv. Hon stannade i augusti förra året. Så jag köpte en ny startmotor på Blocket, och lyckades på nåt sätt montera den själv. Vinterkonserverade inre och yttre kylsystemen (ok, motorn frös i alla fall, men nu beskriver jag en process här). Satte i en ny frostplugg i våras, tillsammans med brorsan. Bytte tändstift. Gick över diverse slangar. Och så brytarspetsen då, i förra veckan.

Och nu. Nu när man är nånstans där man har tvingats erkänna att man börjar skönja tjusningen med en välskött, väloljad fungerande motor. Som bara går och går och går. Som mår finfint.
Ett läge där man kan se skönheten i att uppnå vinterkonserveringens perfektion. Olja i förgasaren, ta ut impellern, glykol i båda kylsystemen, nya tändstift, ladda batterierna. Och låta henne vila i 6 månader, i trygg förvissning om att inga decemberhögtryck i världen kommer att kunna frysa sönder det motorblocket.
Ett läge där man nästan börjar se båt och motor som ett. Inte som en eka med ett medföljande nödvändigt ont.

Efter att den nya brytarspetsen sattes in startar den alltså med ETT knapptryck. Inget slirande, inget hostande, inget hackande. Bara ett tryck, och BRRRRRRRROOOOOOOOOM.

Det släpps in lagom mycket bensin och lagom mycket luft, och lagom mycket olja åker runt och smörjer hundra rörliga delar. Och hundra inställningsskruvar är inställda precis som de ska.
Det är vackert.