Blackeberg - mer än en post och två pizzerior

Blackeberg, Blackeberg.

Inte bara känt som Olgas nuvarande hemmahamn, utan tydligen händelsevis även exakt samma ställe där Kenta fick snutfrossa 1978.

Och det känns ju inte så lite flott.

Jag vet inte om ni minns, men det är alltså från Blackeberg Kenta ringer Stoffe i Jarls film "Ett anständigt liv", och meddelar:
"...du jag vet, jag får hjärtat å ticka, jag har snutfrossa asså, hajar du...?"

Såhär såg det ut då.


Såhär ser kiosken ut idag.

Och utanför, förstås, en vacker sten-plakett (klicka).

Gekauft

För jo, jag köpte den ju.
Båten i Blackeberg. Grisen i säcken.
Den oskjutna björnen, a.k.a. Olga.

Det går ju inte att hänga i Stockholm en hel sommar utan båt.
Det fattar ju alla.

Vissa dagar känns det som jag köpt en glädjekälla utan botten, till ett toppenpris. Andra dagar mest som jag lagt en helsickes massa deg på en huvudvärk utan slut. Det svänger lite, kan man säga.

Jag vet ingenting om motorns skick, om skrovets täthet, om eventuell dold röta på fördäck, om elektroniken eller instrumenten funkar eller om kapellet är tätt.

Visst, den förra ägaren garanterade allt det där, allt skulle vara ok. Men så hade han heller inte sett de två övertydliga rötskadorna på vardera sidan. ”Ojojoj”, sa han, när jag tittade lite närmare, och fällkniven sjönk rakt igenom däcket. ”Ajajaj”.

Han hade också satt tre stora tejpbitar över en spricka på akterdäck, och kommenterade det under visningen med ett ”där behövs bara lite ny färg”. Där har snickarn nu sågat upp ett 50x10 cm stort hål, förstärkt 3 spant och förbereder att sedan byta ut en halv kvadratmeter masonit.
”Bara lite ny färg”.

Ordet "vrakpris" får ju sin rätta innebörd.

Men jag är ju långtifrån att klandra säljarn. Båten var tydligt eftersatt, men också billig. Och han erkände själv att han inte alls var rätt man att egentligen bedöma skicket. Det är ju min uppgift Och han föreslog en ”50% av betalningen nu, 50% efter sjösättning”-deal som ändå tyder på en rätt god portion hederlighet.

Dessutom, att vänta sig att en 40 år gammal, billig träbåt skulle vara felfri, är väl som att bli förbannad på att den tallrik Dafgårds Aprikoskyckling du just tog ur mikron inte ser ut som på paketet.

Men ändå. Det blir ju lite jobb. Det kan man ju säga.

Ska sätta ihop en lista på saker att åtgärda, lik den förra året.
Ska bli spännande om jag kan göra det utan att börja gråta.

Närå.

Båtsnickare supreme

"Att hitta perfekt ek till din båt har inte varit lätt. Att köpa kvalitet, Svensk eller Amerikansk, ek är inget problem. Men då får man mörk ek, och de delar av din båt som jag måste ersätta har blivit så solblekt att det inte passar med "mörka" lagningar. Afrikansk ek är ljusare men är för mjukt. Jag ville ha Svensk (hård) ek, ytved, som resten av din båt. Efter många turer har jag köpt in precis den eken som jag ville använda. Svensk "vit"-ek.

Imorgon kommer jag också att mätta de skadade delar av spant och överliggare med Lignu epoxy och fylla de med epoxy/fyllnadsmedel för att stärka upp de."

Det här är helt sjukt. Inte bara är han billig, noggrann och rackarns trevlig.

Varje afton efter utfört arbete skickar den gode båtsnickarn även ett mail på en kvarts A4, där han beskriver dagens värv, uppstådda problem, morgondagens åtaganden och vilka inköp han gjort. Alltid med ett lugnande besked att jag, trots svårigheten att hitta rätt sorts ek, inte behöver vara orolig för en skenande totalkostnad.

Han har inte sagt om han är med i den lokala Hantverkarföreningen, men jag gissar att han är utesluten. Lirare som överlevererar, håller budget och jobbar inom tidsramarna kan ju ge dom andra killarna dåligt rykte.

Hantverkare – the dark side and the light side.

Jag ringer två båtsnickare och ber om offert på reparationerna på den nya båten.

Den ena sladdar förbi varvet i sin SUV, kikar på båten i 4 minuter, och ringer tillbaka två timmar senare, med ett jämnt och fint bud med många nollor. Ett bud som snarare verkar vara baserat på kostnaden på hans kommande Verbier-resa, än på material, antal arbetstimmar och reseersättning.

Den andre kommer dagen därpå i sin vita 740, och inspekterar Olga en full halvtimme. Kryper runt på akterdäcket, känner över botten, klänger fram till fören och skrapar på lacksläpp, kollar med knivspetsen efter dolda rötskador och letar efter fukt under masoniten. Och dokumenterar alla skadorna noggrant med en digitalkamera, för vidare beräkning. Erbjuder skjuts till Vasastan, men först förbi sin verkstad där han renoverar ett formidabelt mahognymonster sedan ett halvår, för att visa att han vet vad han gör. Mailar dan därpå med en utförlig åtgärdslista på 12 detaljerade punkter, med bilder. Allt till ett väldigt rimligt timpris, med motprestationen att vi arbetar på båten tillsammans, så att han kan få lära ut det han kan och föra träbåtstraditionen vidare.

Oj oj oj.
Vem ska jag välja?

"Att gå på en smäll, och sen rusa som en tjur rakt in i nästa."

OK.

Såhär ligger det till.

Madame är besiktigad, bortlovad, och såld.

Signed, sealed, delivered.

Men, som de säger: det enda sättet att glömma en gammal båt, är en ny båt.

Vägen tillbaka går alltså via Blocket. Och varför vänta?

Vi letar alltså efter:
Charmig, äldre träbåt i 08-området. Stor sittbrunn, helst diesel. Pris: max ca 40 000. Minst 2 kojer, med spis, stora stuvutrymmen, och fungerande el. Maxfart: ca 7 knop.

So far: två tänkbara objekt.

Det ena liknade faktiskt en båt från håll, men från insidan mest en 60-tals husvagn/värmestuga i Idre.

Ombyggd invärtes i masonit, panel, spånskiva och plywood. Inbyggda element, smart ankarwinsch, egensvetsad diskho, soldriven kajutafläkt, hemmabyggt kylskåp och lysrör överallt. På det hela taget väldigt fiffig. Tyvärr är väl dock fiffighet inte det jag är ute efter, i första hand. Då hade jag väl varit en stolt ägare till en oförstörbar Utter vid det här laget.

Droppen var väl toaletten, placerad mitt i sittbrunnen. Perfa om man inte är så blyg. Men som sagt, lite för fiffigt för mig.

Det andra objektet: Ljuvligt. Rent ljuvligt.

Lik Madame på alla sätt, om än lite yngre och med något mindre av 40-talets mer rundade charm. Men mindre brandfarlig (diesel istf bensin), servad motor, bra pris, finfin kajuta, stor sittbrunn, vackra linjer, ljust trä, nydragen el, generöst utrustad.

Dock:
Rutten på tre ställen.
I behov av viss skrapning och omlackering.
Står utan båthus.
Och det jobbigaste. Ingen stereo.

Har fått ned priset en del, vilket väl täcker några snickartimmar, men långt ifrån alla.

Och det kokar ner till det här:

Orkar jag bygga ett till båthus?

Pallar jag en vår till, lik den förra?

Är det en dum idé att försöka hindra rötan i år, och fixa det nästa höst?

Köper jag rentav på mig samma problem som jag löste genom att sälja Madame?

Dvs: Är jag beredd att hoppa ner i samma brunn två gånger?

Well, jag har tre dagar på mig att bestämma mig.

Madame - En kärlekshistoria

http://www.blocket.se/vi/14099266.htm?ca=11_s

1, Bordieuska båtstöttor

Uppallning är allt. En ruttnande båt, en läckande båt, en rattlös båt, en motorstrejkande båt. Ingen av dom utgör väl egentligen nåt problem, jämfört med en VÄLT båt.

Jag kör tre hemsnickrade bockar + två stöttor på varje sida. Eventuellt säkrar jag med några till senare. Man muckar inte gärna med tre ton ek.



Stöttorna på bilden har jag sågat till av ett gammalt båthus som länge stått på klubbområdet. Jag köpte virket för två backar Tuborg av Bimmen, som sålt sin båt. Tyget jag virat runt ändarna, för att inte i onödan skrapa lacken, är en gammal, råttäten gardin, som hängt i ett vindsfönster i Småland i säkert 80 år. Plastsnöret köpte jag igår på Åhléns, för 17:50.

Det känns närapå postmodernt.

Den mörka säsongen har nu officiellt börjat. Betalningen. Besöken under sommarhalvåret är ju lönen, så jag har haft räkneverket vilande, men nu är vi igång igen. This is ETT.

Pampas, mitt nya hem.

Ok, fick i ny olja, och motorn tuffade igång fint.
Båten är upptagen. Allt gick väl.
Bockarna verkar hålla, och hon ligger rakt.

Det var väl det positiva jag hade att meddela.
Men sen var det ju en sak till.

Och för att muntra upp det annars rätt bistra budskapet
tar vi det på rim.

R to the Ö to the T to the A,
det blir inte mycket fritid i vinter, hej!

Inte så hemma i hemmahamnen

Ja, vad fasen, även om de sista veckorna inte bjöd på en enda sjömil, så grumlas ju inte bilden av att det var en grym sommar. Men jag har nog aldrig upplevt en sån stor skillnad mellan ett och noll, som mellan en fungerande motor, och en icke-fungerande.

Skillnaden mellan en suckande tyst och en smula sorgsen träklump, som mest ligger och ruttnar vid kajen,
till den tjutande, rykande badbrygga/middagssalong/solterrass som drar med en ut längs Strandvägskajen, ut i skärgårn, som spelar Morrissey när man vill, och ordnar ett stort dansgolv på fördäcket.

Att tvingas ha en sån här båt vid kajen, om så bara för två veckor i oktober, är ett slöseri som skulle få Imelda Marcos att gråta.

Det vänder fort

Man.
är.
så.
jäkla.
utlämnad.

"Ajajajj. Vatten i oljan, saru? Hur mycket? Som filmjölk? Aj aj aj.
Men det är inte så mycket att göra, vettu. Vi får kolla toppen. Provtrycka limpan. Byta alla packningarna. Blåsa kylsystemet. Ta isär vattenpumpen. Kika på oljekylarn. Haderu inte kollat backslaget, saru? Aj fan. Då får vi nog ta oss en titt där också. Ja, till att börja med asså. Sen allt det vanliga, va. Byta filter, köra glykol, kolla impellern."

Denna golvande tirad på den mest förtjusande ekenslang.
Ett tag trodde jag att jag hade Åke Söderblom i luren.

Lyckades iaf förhandla ner timpriset till hälften. Först trodde de av någon anledning att jag var läkare, och tog betalt därefter.

Dagge, som äger verkstan, och Darren med mustaschen.
De är bra sköna typer, om än en smula luriga.

Det stora motorinlägget

Den är ju rätt fascinerande, den transformationen. Den totala förvandlingen av en inombordsmotor.
Hur en gammal Volvo B20 från 60-talet långsamt har gått från ett ylande stålmonster som man inte vill ta i med tång, förbi en rätt bitter hatkärlek, till att ha blivit något av en bekantskap, kanske till och med en blivande polare. Det är ju rätt konstigt. För det är ju samma motor.

Jag vågade alltså knappt lyfta på den motorhuven förra sommaren. Under huven, mitt i båten, fanns ett frustande fullkomligt okänt svart hål, omättligt på olja, ström och bensin, som jag gjorde mitt bästa för att inte ens komma nära.

Och allt funkade ju kalas ändå. Fälla upp kapellet, vrida om nyckeln, ett knapptryck, vänta in ett stillsamt puttrande, och kasta loss. Tanka emellanåt. Till och med jag fattade väl att i längden var det väl ganska ohållbart. Men så länge det funkade, funkade det ju. Och vad fasen, de flesta vet inte hur ett knä funkar heller. Man bara springer.

Men under det senaste året så har ju en process, av nöd och av tvång, inlett sig själv. Hon stannade i augusti förra året. Så jag köpte en ny startmotor på Blocket, och lyckades på nåt sätt montera den själv. Vinterkonserverade inre och yttre kylsystemen (ok, motorn frös i alla fall, men nu beskriver jag en process här). Satte i en ny frostplugg i våras, tillsammans med brorsan. Bytte tändstift. Gick över diverse slangar. Och så brytarspetsen då, i förra veckan.

Och nu. Nu när man är nånstans där man har tvingats erkänna att man börjar skönja tjusningen med en välskött, väloljad fungerande motor. Som bara går och går och går. Som mår finfint.
Ett läge där man kan se skönheten i att uppnå vinterkonserveringens perfektion. Olja i förgasaren, ta ut impellern, glykol i båda kylsystemen, nya tändstift, ladda batterierna. Och låta henne vila i 6 månader, i trygg förvissning om att inga decemberhögtryck i världen kommer att kunna frysa sönder det motorblocket.
Ett läge där man nästan börjar se båt och motor som ett. Inte som en eka med ett medföljande nödvändigt ont.

Efter att den nya brytarspetsen sattes in startar den alltså med ETT knapptryck. Inget slirande, inget hostande, inget hackande. Bara ett tryck, och BRRRRRRRROOOOOOOOOM.

Det släpps in lagom mycket bensin och lagom mycket luft, och lagom mycket olja åker runt och smörjer hundra rörliga delar. Och hundra inställningsskruvar är inställda precis som de ska.
Det är vackert.

Man borde gått Fordon.

Den skira skönheten. Den skira skönheten i att under en solig lunchtimme cykla runt bland Norrmalms mest välsorterade bildelslager i jakt på en brytarspets till en Volvo B20.

Dammiga, vackra, tysta 70-talspalats med namn som Ljuddämparkungen och Alla tiders bildelar. Väggarna draperade med 10 000 små lådor från golv till tak som tillsammans rymmer 100 miljoner kilometer i timmen.

Männen i mustasch och motoroverall, som kan blästra kamaxlar i sömnen, hjälper gärna till, men har man kavaj ställer de gärna lite kontrollfrågor:
"Är det den med en rak sexa?"
"Eeeeh, jaaaa... Kanske." säger man, och så flinar de lite.

"Brytarspets till en Volvo B20, tack, från 1968."
"Ska kolla... Jorå. Jag har ett 10-tal här, säljer väl några per år. Det blir 60 spänn.".
Det stod 14 kronor på kartongen, men jag antar att den prislappen sattes dit innan oms blev moms.

Köper även nytt fördelarlock, ny kondensator, ny rotor, nya tändstift. Och en nytt, fint bränslefilter. Sen stoppar man ner allt i sin axelväska, hoppar upp på hojen och styr tillbaka till jobbet.

Madame kommer att kännas fresh.

Who you gonna call? SJÖRÄDDNINGEN!!!

Jag har ett gäng goda vänner. Thomas och Henke och Robban och Ola och Björn och Katta och Olle och allt vad de heter.

Men mina bästa, mina allra bästa kompisar; de klär sig i överlevnadsdräkt dygnet runt och kör runt i en omgjord Stridsbåt 90.

Sjöräddningen, this is the beginning of a beautiful friendship.

Synkar INTE med Outlook.

The lesson learned (92)

Om ni nån gång tänkt lägga 6 timmar en valfri söndag på att lacka om er båt;
välj då kanske inte just de 6 sista timmarna den söndagen.

Då händer det lätt att daggen, som ju trillar in nångång vid midnatt,
lägger sig på lacken innan den torkat, sabbar glansen,
och du får göra om allting igen.

Jag fick verkligen dubbelkolla på den tomma fernissaburken att det inte stod Helmatt. Madame blänker som en heltäckningsmatta.

Out fishing.

Foto: Esbjörnsson.

Besiktningsprotokoll inför sommaren 2007.

Rapporteras härmed testresultat för högsjöbåt Madame, Reg. nr. AJN 77,
efter tre helgers utförlig maskin-, skrov och säkerhetskontroll.
Befanns i nedan följande skick:


Problemfria gångtimmar vid testtillfälle?
7,5 h.

Gireffekt v fullt rattutslag styrbord?
God.

Gireffekt v fullt rattutslag babord?
Tillräcklig.

Läckage?
Ca 0,5 hektoliter/dygn.

Mast?
Av.

Lanternor?
Grön + Röd. Vit lanterna borttappad.

Sittplatser?
Ca 6-11.

Brandsläckare?
2 kilos pulver.

Besättningens examensnivå?
Nästan skepparbevis.

Fläckvis röta?
Check.

Ankare?
Två stycken. Dock bara en ankarlina.

Möjlighet till sjörapport?
Ja. I stereo.

Motorns kondition?
God. Endast lätt bensindoft.

Flytvästar?
Tre stycken, 2 90-kilos, 1 60-kilos.

Skeppsbibliotek?
Gammal Vanity Fair, Tom Cruise-numret.

Reservbränsle?
4,5 liter, räcker ca 7-8 sjömil.

Nödproviant?
En burk irländsk whiskey-konfekt..

Extra varm tröja?
Ja.

Livbåt?
You wish.


Bokningar kan nu göras direkt hos Hamnkontoret, Pampas Marina, el via tel. 0709-75 11 11

Off we go.

Premiärturen.
Premiärturen.

Som hon har längtat, Madame. Hon hade många kalla, uppställda månader att ta igen, det märktes.

Låg som en pil i vattnet.
Som en tre ton tung, konvex pil i fyra knops fart.
Men sablar ändå, vad fint det gick.

Spenderade två morgontimmar med att koppla in ratten. Bara att lägga kedjorna två varv runt roderstocken, koppla dem till styrvajrarna, och sen connecta dom till till rattstångens kugghjul. Inga konstigheter.
Förutom när jag lägger loss, knuffar från bryggan, och ska styra kosan mot Lilla Ess., och märker att hon drar åt fel håll. Får upp lite fart, styr styrbord, och hon går käpprätt åt babord.
Bra sätt att testa maxpuls.

Den värsta panikkänslan avtar dock när jag får av motorn, och hon driver in mot en tom lucka vid bryggan, istället för mot million-dollar-jakten som ligger där annars. Och efter en halvtimme i nödhamn var man iväg igen. Nån måste kopplat höger till vänster, och tvärtom, medan jag var på muggen. Så måste det ha varit.

Hämtade Thomas vid den nya spatser-kajen på Lilla Essingen, himmelskt placerad 20 meter från Essingeleden. Förutom ett (första nånsin) bensinstopp vid Långholmskanalen gick hon som en dröm. Jay-Z på stereon och ett fastlimmat flin från öra till öra.
Förbi sjömacken vid Hornstull (13.44 litern! Skämtade han?), ett varv runt Kungsholmen (två vändor förbi de vinkande japanerna vid stadshuset), och innan tilläggning en liten tripp över Ulvsundasjön in i kanalen mot Sumpan. Hittade ett bra ställe att lägga till nästa gång man går på Valla.

Vi är på fallet.

En av oss vet vad han gör. Well, det är inte jag.

53. Last line of defense.

Klicka lite för att se bättre.