Det stora motorinlägget

Den är ju rätt fascinerande, den transformationen. Den totala förvandlingen av en inombordsmotor.
Hur en gammal Volvo B20 från 60-talet långsamt har gått från ett ylande stålmonster som man inte vill ta i med tång, förbi en rätt bitter hatkärlek, till att ha blivit något av en bekantskap, kanske till och med en blivande polare. Det är ju rätt konstigt. För det är ju samma motor.

Jag vågade alltså knappt lyfta på den motorhuven förra sommaren. Under huven, mitt i båten, fanns ett frustande fullkomligt okänt svart hål, omättligt på olja, ström och bensin, som jag gjorde mitt bästa för att inte ens komma nära.

Och allt funkade ju kalas ändå. Fälla upp kapellet, vrida om nyckeln, ett knapptryck, vänta in ett stillsamt puttrande, och kasta loss. Tanka emellanåt. Till och med jag fattade väl att i längden var det väl ganska ohållbart. Men så länge det funkade, funkade det ju. Och vad fasen, de flesta vet inte hur ett knä funkar heller. Man bara springer.

Men under det senaste året så har ju en process, av nöd och av tvång, inlett sig själv. Hon stannade i augusti förra året. Så jag köpte en ny startmotor på Blocket, och lyckades på nåt sätt montera den själv. Vinterkonserverade inre och yttre kylsystemen (ok, motorn frös i alla fall, men nu beskriver jag en process här). Satte i en ny frostplugg i våras, tillsammans med brorsan. Bytte tändstift. Gick över diverse slangar. Och så brytarspetsen då, i förra veckan.

Och nu. Nu när man är nånstans där man har tvingats erkänna att man börjar skönja tjusningen med en välskött, väloljad fungerande motor. Som bara går och går och går. Som mår finfint.
Ett läge där man kan se skönheten i att uppnå vinterkonserveringens perfektion. Olja i förgasaren, ta ut impellern, glykol i båda kylsystemen, nya tändstift, ladda batterierna. Och låta henne vila i 6 månader, i trygg förvissning om att inga decemberhögtryck i världen kommer att kunna frysa sönder det motorblocket.
Ett läge där man nästan börjar se båt och motor som ett. Inte som en eka med ett medföljande nödvändigt ont.

Efter att den nya brytarspetsen sattes in startar den alltså med ETT knapptryck. Inget slirande, inget hostande, inget hackande. Bara ett tryck, och BRRRRRRRROOOOOOOOOM.

Det släpps in lagom mycket bensin och lagom mycket luft, och lagom mycket olja åker runt och smörjer hundra rörliga delar. Och hundra inställningsskruvar är inställda precis som de ska.
Det är vackert.

Man borde gått Fordon.

Den skira skönheten. Den skira skönheten i att under en solig lunchtimme cykla runt bland Norrmalms mest välsorterade bildelslager i jakt på en brytarspets till en Volvo B20.

Dammiga, vackra, tysta 70-talspalats med namn som Ljuddämparkungen och Alla tiders bildelar. Väggarna draperade med 10 000 små lådor från golv till tak som tillsammans rymmer 100 miljoner kilometer i timmen.

Männen i mustasch och motoroverall, som kan blästra kamaxlar i sömnen, hjälper gärna till, men har man kavaj ställer de gärna lite kontrollfrågor:
"Är det den med en rak sexa?"
"Eeeeh, jaaaa... Kanske." säger man, och så flinar de lite.

"Brytarspets till en Volvo B20, tack, från 1968."
"Ska kolla... Jorå. Jag har ett 10-tal här, säljer väl några per år. Det blir 60 spänn.".
Det stod 14 kronor på kartongen, men jag antar att den prislappen sattes dit innan oms blev moms.

Köper även nytt fördelarlock, ny kondensator, ny rotor, nya tändstift. Och en nytt, fint bränslefilter. Sen stoppar man ner allt i sin axelväska, hoppar upp på hojen och styr tillbaka till jobbet.

Madame kommer att kännas fresh.

Who you gonna call? SJÖRÄDDNINGEN!!!

Jag har ett gäng goda vänner. Thomas och Henke och Robban och Ola och Björn och Katta och Olle och allt vad de heter.

Men mina bästa, mina allra bästa kompisar; de klär sig i överlevnadsdräkt dygnet runt och kör runt i en omgjord Stridsbåt 90.

Sjöräddningen, this is the beginning of a beautiful friendship.

Synkar INTE med Outlook.

The lesson learned (92)

Om ni nån gång tänkt lägga 6 timmar en valfri söndag på att lacka om er båt;
välj då kanske inte just de 6 sista timmarna den söndagen.

Då händer det lätt att daggen, som ju trillar in nångång vid midnatt,
lägger sig på lacken innan den torkat, sabbar glansen,
och du får göra om allting igen.

Jag fick verkligen dubbelkolla på den tomma fernissaburken att det inte stod Helmatt. Madame blänker som en heltäckningsmatta.

Out fishing.

Foto: Esbjörnsson.

Besiktningsprotokoll inför sommaren 2007.

Rapporteras härmed testresultat för högsjöbåt Madame, Reg. nr. AJN 77,
efter tre helgers utförlig maskin-, skrov och säkerhetskontroll.
Befanns i nedan följande skick:


Problemfria gångtimmar vid testtillfälle?
7,5 h.

Gireffekt v fullt rattutslag styrbord?
God.

Gireffekt v fullt rattutslag babord?
Tillräcklig.

Läckage?
Ca 0,5 hektoliter/dygn.

Mast?
Av.

Lanternor?
Grön + Röd. Vit lanterna borttappad.

Sittplatser?
Ca 6-11.

Brandsläckare?
2 kilos pulver.

Besättningens examensnivå?
Nästan skepparbevis.

Fläckvis röta?
Check.

Ankare?
Två stycken. Dock bara en ankarlina.

Möjlighet till sjörapport?
Ja. I stereo.

Motorns kondition?
God. Endast lätt bensindoft.

Flytvästar?
Tre stycken, 2 90-kilos, 1 60-kilos.

Skeppsbibliotek?
Gammal Vanity Fair, Tom Cruise-numret.

Reservbränsle?
4,5 liter, räcker ca 7-8 sjömil.

Nödproviant?
En burk irländsk whiskey-konfekt..

Extra varm tröja?
Ja.

Livbåt?
You wish.


Bokningar kan nu göras direkt hos Hamnkontoret, Pampas Marina, el via tel. 0709-75 11 11

Off we go.

Premiärturen.
Premiärturen.

Som hon har längtat, Madame. Hon hade många kalla, uppställda månader att ta igen, det märktes.

Låg som en pil i vattnet.
Som en tre ton tung, konvex pil i fyra knops fart.
Men sablar ändå, vad fint det gick.

Spenderade två morgontimmar med att koppla in ratten. Bara att lägga kedjorna två varv runt roderstocken, koppla dem till styrvajrarna, och sen connecta dom till till rattstångens kugghjul. Inga konstigheter.
Förutom när jag lägger loss, knuffar från bryggan, och ska styra kosan mot Lilla Ess., och märker att hon drar åt fel håll. Får upp lite fart, styr styrbord, och hon går käpprätt åt babord.
Bra sätt att testa maxpuls.

Den värsta panikkänslan avtar dock när jag får av motorn, och hon driver in mot en tom lucka vid bryggan, istället för mot million-dollar-jakten som ligger där annars. Och efter en halvtimme i nödhamn var man iväg igen. Nån måste kopplat höger till vänster, och tvärtom, medan jag var på muggen. Så måste det ha varit.

Hämtade Thomas vid den nya spatser-kajen på Lilla Essingen, himmelskt placerad 20 meter från Essingeleden. Förutom ett (första nånsin) bensinstopp vid Långholmskanalen gick hon som en dröm. Jay-Z på stereon och ett fastlimmat flin från öra till öra.
Förbi sjömacken vid Hornstull (13.44 litern! Skämtade han?), ett varv runt Kungsholmen (två vändor förbi de vinkande japanerna vid stadshuset), och innan tilläggning en liten tripp över Ulvsundasjön in i kanalen mot Sumpan. Hittade ett bra ställe att lägga till nästa gång man går på Valla.

Vi är på fallet.

En av oss vet vad han gör. Well, det är inte jag.

53. Last line of defense.

Klicka lite för att se bättre.

51, 52. Förtöjd, förnöjd.

Anmälningar tas nu emot för årets SM i Bryggsegling.
And I'm in it to win it.

Trots en halv hektoliter ren glykol har det gått en frostplugg i motorblocket. Jag återkommer i frågan.

49, 50. La finale grande.

47, 48. Sista, skälvande.

"Ja, förrförra året var det ju en träbåt som sjönk när vi sjösatte här. Det var ju ett jäkla jobb. Och han hade ändå tre pumpar, vettu."

Plastbåtsgrannarnas kommentarer fungerar som omvända sömnpiller.

Låg i två timmar i förrgår kväll och kopplade pumpar. Nu funkar en i alla fall. Alltid en start.
Lyckades på något sätt koppla in kajutabelysningen och kortläsarlamporna, som jag trott var stendöda sen den sjönk. Den påträngande lukten av bränd plast som snart spred sig över klubben övertygade mig dock rätt snart att det ändå funkar lika bra med ficklampa i fortsättningen.

Gick till halv tre igår natt och penslade rötskyddsmedel.
Två kvällar kvar. Får vi bara på ett lager lack, och lite bottenfärg, så löser det sig.

Om. den. nu. flyter.

43-46. Harold LLoyd säger det bäst själv.

Tre Ton Ek har nått en mindre premiär: en lånad bild.


Förutom den närmast övertydliga symboliken
ger bilden även den tidsrespit som så väl behövs;
att formulera tungt laddade bisatser och överföra digitalfoton är det sista jag har tid till just nu.

För det är en strid på kniven.

Slipningen är 7 resor värre än jag trodde, primer ska tydligen läggas i 3 lager och ingen av de interna pumparna verkar funka.

Tack går till 30-talets arbetarrörelse som gjorde 1 maj till en helgdag.
Annars hade det inte gått.

41, 42. Balansgång på kanten till vanvettsvulkanen.

Strax före infernot.

Efter.

Nåtmassa måste, ärligt, vara något som de importerar från helvetet.
Den är svart, svindyr och rinnande. Och den fastnar Ö.VER.ALLT.

Nåtmassa i hela ansiktet, nacken, över hela byxorna och tröjan.
Allt var fläckigt, förutom händerna.
De var helt svarta.

Nåtmassa i örat, på mobilen, på skorna.
Och överallt på däcket, förutom förstås i själva nåtrännorna.

För när man knäat fram på fördäck långsamt långsamt, och tutat i den djävulska smeten ränna upp och ränna ner i 8 timmar, och dagen efter, glad att det är över, dragit bort all skyddstejp för att inspektera.
Då märker man att det var typ 30 ställen som man missade.

Så man tar på sig knäskydden igen, skyddstejpar igen, och laddar pistolen igen. I defy you, allvarligt, gör om det fyra dagar i följd utan att förlora förståndet, gör det.
Jag gjorde det inte.

Läget annars? Hur ser det ut inför den 5 maj?

Jorå. Det KAN gå. Det finns en teoretisk chans.
Om linoljespacklet och nåten torkar på max 3 dagar
(det står 7 dagar på förpackningen),
om slipningen av hela båten går på 2 dagar (mot tidigare beräknade 2 veckor),
om nåtmassan inte flyter ut när jag fernissar
(som det ofta sägs att den ofta gör),
om det inte blir väderomslag så att fernissan grumlas,
om primern fäster på den linoljade botten,
om båthuset går att ta ner på en kväll (det tog ju 2 månader att bygga).

Då ligger vi i sjön nästa lördag.

36, 37, 38, 39, 40. Cirkelargumentet är slutet.

Det här är ju en arbetsblogg, och om jag jobbar så mycket att jag inte hinner skriva om det, är ju allt i sin ordning.

34, 35. Läsarfrågor.

Tre Ton Ek har fått en hel del frågor från nyfikna läsare om det här med nåtning. Kan man göra det själv, varför gör man det, och den kanske vanligaste frågan: HUR gör man det?

Och eftersom det egentligen inte rör sig om några branschhemligheter, även om det inte direkt är kunskaper på lekmannanivå, så tar vi tillfället i akt att bemöta och dämpa denna uppkomna frågestorm.
Vi tar frågorna en och en:


Vad ÄR egentligen nåtning? Och varför måste man nåta om?
Denna fråga besvaras enklast med en bild:


I spåret strax till vänster om filen ser ni exempel på en väl nåtad ränna. Nåtningen är jämn, rak, vidhäftande i både höger- och vänsterkant, och är fortfarande mjuk och elastisk, för att kunna ta upp rörelser hos däcksribborna. Något sprucken på ytan, men i huvudsak i fint skick. Behöver ej åtgärdas, bara att fernissa över.

Nåtningen längst till vänster däremot, är fnasig, har släppt i mitten, och är på ett flertal ställen stel som en skosula. Ett skolexempel på så kallad dålig nåt. Måste tas bort, och ersättas för att däcksläckage inte ska uppstå. Detta görs lämpligen med ett krokformat verktyg; på bild ser ni en enklare fil som har böjts och anpassats för just detta bruk. Efter detta slipar man i rännan med ett grövre sandpapper, för att ta bort samtliga nåtrester. Nåtrännan till höger om filen skall just till att slipas..

Innan man nåtar, är det nåt man ska pensla på, för att nåten ska fastna?
Ja, den stående rekommendationen är att man innan nåtningen ska påföra s.k. nåtningsprimer, förslagsvis av samma märke som själva nåtmassan, i mitt fall Sika. Nåtningsprimern är förföriskt paketerad i en borstad aluminiumpatron, men låt er inte förblindas; var noga med att kolla bäst-före-datumet som står stämplat på burkens etikett.

Exempel på: Snygg burk, dåligt datum.

Men man vill väl inte ha nåtmassa på hela däcket? Skyddar man själva ribborna på något sätt?
Bra tänkt. Innan man nåtar så skyddstejpar man längs rännorna; vanlig papperstejp brukar räcka.

Något mer man tänka på innan man nåtar?
Ja, du måste skydda rännans botten på något sätt, så att nåtmassan endast fastnar på kanterna. Annars mister du mycket av elasticiteten i sidled. Särskild, smal nåtningstejp finns att köpa, för 85 kronor rullen. Själv tänkte jag försöka med att lägga dit ett utdraget kassettband, ett C-90, för 15 kronor. Förr använde man mest vanligt bomullssnöre.

Första kassettbandet jag köpt på 9 år.

Vad är det man nåtar med? Ser ut som nån slags gummimassa?
Det är korrekt. Det är en särskild polyuretanbaserad massa, speciellt utvecklad för de tuffa krav som ställs i den marina miljön. Branschstandard är Sikaflex 290DC, som kan användas till de flesta träslag. Sixaflex trycks sedan ut jämnt längs med rännan, med en särskild patronpistol som hålls i 70-90 graders vinkel, i förhållande till däcket. När den har härdat kan den efter en vecka sedan slipas ned, till samma höjd som träribborna.

Pistol laddad med Sikaflex 290 DC. Branschstandard.

En sista fråga; är det tidsödande och rentav jobbigt att nåta om?
Ja, det kan du haja.

29-33. Tjära i örat.

Sex kvällar på raken. Kan nog räkna med en minst tio kvällar till innan att slå på tv:n hemma ens kan komma på fråga.
Tur att jag tvättade i fredags.

Den stora insikten man får efter en arbetsvår, är att det omöjligen och under inga omständigheter går att beräkna ungefär hur mycket tid nånting kommer att ta.
"Spackla, nåta om och skrapa fördäck, det klarar jag väl på en förmiddag?"
Well, jag började i tisdags kväll, har hållit på hela veckan, och jag är inte klar än. Datumet för sjösättning flåsar mig i nacken som en eldsprutande drake, och jag har nog 5 gånger, med kalendern i hand, planerat om det-absolut-sista-datumet-när-slipningen-måste-vara-klar och deadline-för-sista-lagret-lack.

Finns det ingen statlig myndighet man kan ringa och be om hjälp i såna här situationer? Kan dom inte skicka nån Prao från nån högstadieskola i Rissne?

26, 27, 28. Take it to church.

OK. Kalendern ger oss 23 dagar till sjösättning.
Att bjucka på blod, svett och tårar kommer inte att räcka ens närmelsevis. Nu offrar vi ben, märg, halva matkassan och all tänkbar fritid.

Skärtorsdagens och långfredagens sejourer avslöjade än mer avbärarlist-röta, och än sämre fördäcksnåtning än vad man tidigare ens kunnat föreställa sig. Får bygga upp en 20 cm list på babord sida, och nåta om ca 4 meter på däck. Men låter vi oss nedslås? Inte en janne.
Och det handlar inte om optimism. Det handlar om att det inte finns något rörelseutrymme bakåt.

Sist bara; vad är klart?
Tja, intertoxen, linoljan, limningen och träpluggarna.
Och vad återstår?
Nåtning, kittning, slipning, dammsugning, bottenmålning, lackning, båthusrivning.

Take it to church.

23, 24, 25. Numera inte så rena kanyler.

Om man inte duger på apoteket, får man ta sina pengar nån annanstans. Och med risken att få nåns läkarleg sönderklippt, låt oss bara säga att det gick via kontakter. Så med 2 sprutor och 10 nålar stod jag i lördags till tänderna rustad att förlänga ett båtliv.

Det tog väl halva dan, det. Blanda ihop, spruta in, pensla på och hälla över antiröt-juicen som vissa kallar mirakelmedel och andra kallar fusk. Men snickarn rekommenderade det, och med hans rennässans-sniderier som credentials köpte jag två liter. Men det var kanske tur att Henke kom förbi och drog med mig ut på en kaffe på bryggan, medan jag fortfarande kunde gå och stå. Om det där medlet funkar lika bra som det luktar, så kommer jag ha en helt ny båt om en månad.



Sen tillbaka in under takåsen, och 5 timmar skrapande till. Henke täljde förtjänstfullt till tre bitar intarsia till de gapande hålen under avbärarlisten, och jag gick över skarndäcken och överbyggnaden.

Dagen efter samma resa, fast utan Henke. Skrapade väl i 8 trägna timmar; bara fördäcket och överbyggnaden kvar; kan kanske bli klart till helgen. Ola, Bullen och Jascha kom förbi i söndagssolen för ett välmenande garv. Den samlade opinionen lutar väl åt en smärre tveksamhet till om sjösättning 2007 är nåt att satsa pengar på, och de pengar jag inte lägger på fernissa och gasmasker skulle väl kanske inte jag heller slänga in i potten.... Men ändå. Det handlar om att våga tro, som min gamle konfirmationspräst skulle sagt. Den 5 maj. Skrivet i sten. Come hell or high waters.

Måndagsturen ner till klubben, efter jobbet, var väl kanske den ohågnaste cykelturen i vår. De fyra timmarna liggande på rygg med blå bottenfärg i varje ansiktspor, var ungefär lika lockande som att själv vaccineras med rötmedel. Men det funkade ju. Klockan 23.30 gick ipoden, mobilen och jackan i käckt marint, och själv såg jag ut som en statist ur Braveheart. Men problemet var ur världen. Nr. 1, 2, 5, 9 och 19 är klara. That's the spirit.