49, 50. La finale grande.

47, 48. Sista, skälvande.

"Ja, förrförra året var det ju en träbåt som sjönk när vi sjösatte här. Det var ju ett jäkla jobb. Och han hade ändå tre pumpar, vettu."

Plastbåtsgrannarnas kommentarer fungerar som omvända sömnpiller.

Låg i två timmar i förrgår kväll och kopplade pumpar. Nu funkar en i alla fall. Alltid en start.
Lyckades på något sätt koppla in kajutabelysningen och kortläsarlamporna, som jag trott var stendöda sen den sjönk. Den påträngande lukten av bränd plast som snart spred sig över klubben övertygade mig dock rätt snart att det ändå funkar lika bra med ficklampa i fortsättningen.

Gick till halv tre igår natt och penslade rötskyddsmedel.
Två kvällar kvar. Får vi bara på ett lager lack, och lite bottenfärg, så löser det sig.

Om. den. nu. flyter.

43-46. Harold LLoyd säger det bäst själv.

Tre Ton Ek har nått en mindre premiär: en lånad bild.


Förutom den närmast övertydliga symboliken
ger bilden även den tidsrespit som så väl behövs;
att formulera tungt laddade bisatser och överföra digitalfoton är det sista jag har tid till just nu.

För det är en strid på kniven.

Slipningen är 7 resor värre än jag trodde, primer ska tydligen läggas i 3 lager och ingen av de interna pumparna verkar funka.

Tack går till 30-talets arbetarrörelse som gjorde 1 maj till en helgdag.
Annars hade det inte gått.

41, 42. Balansgång på kanten till vanvettsvulkanen.

Strax före infernot.

Efter.

Nåtmassa måste, ärligt, vara något som de importerar från helvetet.
Den är svart, svindyr och rinnande. Och den fastnar Ö.VER.ALLT.

Nåtmassa i hela ansiktet, nacken, över hela byxorna och tröjan.
Allt var fläckigt, förutom händerna.
De var helt svarta.

Nåtmassa i örat, på mobilen, på skorna.
Och överallt på däcket, förutom förstås i själva nåtrännorna.

För när man knäat fram på fördäck långsamt långsamt, och tutat i den djävulska smeten ränna upp och ränna ner i 8 timmar, och dagen efter, glad att det är över, dragit bort all skyddstejp för att inspektera.
Då märker man att det var typ 30 ställen som man missade.

Så man tar på sig knäskydden igen, skyddstejpar igen, och laddar pistolen igen. I defy you, allvarligt, gör om det fyra dagar i följd utan att förlora förståndet, gör det.
Jag gjorde det inte.

Läget annars? Hur ser det ut inför den 5 maj?

Jorå. Det KAN gå. Det finns en teoretisk chans.
Om linoljespacklet och nåten torkar på max 3 dagar
(det står 7 dagar på förpackningen),
om slipningen av hela båten går på 2 dagar (mot tidigare beräknade 2 veckor),
om nåtmassan inte flyter ut när jag fernissar
(som det ofta sägs att den ofta gör),
om det inte blir väderomslag så att fernissan grumlas,
om primern fäster på den linoljade botten,
om båthuset går att ta ner på en kväll (det tog ju 2 månader att bygga).

Då ligger vi i sjön nästa lördag.

36, 37, 38, 39, 40. Cirkelargumentet är slutet.

Det här är ju en arbetsblogg, och om jag jobbar så mycket att jag inte hinner skriva om det, är ju allt i sin ordning.

34, 35. Läsarfrågor.

Tre Ton Ek har fått en hel del frågor från nyfikna läsare om det här med nåtning. Kan man göra det själv, varför gör man det, och den kanske vanligaste frågan: HUR gör man det?

Och eftersom det egentligen inte rör sig om några branschhemligheter, även om det inte direkt är kunskaper på lekmannanivå, så tar vi tillfället i akt att bemöta och dämpa denna uppkomna frågestorm.
Vi tar frågorna en och en:


Vad ÄR egentligen nåtning? Och varför måste man nåta om?
Denna fråga besvaras enklast med en bild:


I spåret strax till vänster om filen ser ni exempel på en väl nåtad ränna. Nåtningen är jämn, rak, vidhäftande i både höger- och vänsterkant, och är fortfarande mjuk och elastisk, för att kunna ta upp rörelser hos däcksribborna. Något sprucken på ytan, men i huvudsak i fint skick. Behöver ej åtgärdas, bara att fernissa över.

Nåtningen längst till vänster däremot, är fnasig, har släppt i mitten, och är på ett flertal ställen stel som en skosula. Ett skolexempel på så kallad dålig nåt. Måste tas bort, och ersättas för att däcksläckage inte ska uppstå. Detta görs lämpligen med ett krokformat verktyg; på bild ser ni en enklare fil som har böjts och anpassats för just detta bruk. Efter detta slipar man i rännan med ett grövre sandpapper, för att ta bort samtliga nåtrester. Nåtrännan till höger om filen skall just till att slipas..

Innan man nåtar, är det nåt man ska pensla på, för att nåten ska fastna?
Ja, den stående rekommendationen är att man innan nåtningen ska påföra s.k. nåtningsprimer, förslagsvis av samma märke som själva nåtmassan, i mitt fall Sika. Nåtningsprimern är förföriskt paketerad i en borstad aluminiumpatron, men låt er inte förblindas; var noga med att kolla bäst-före-datumet som står stämplat på burkens etikett.

Exempel på: Snygg burk, dåligt datum.

Men man vill väl inte ha nåtmassa på hela däcket? Skyddar man själva ribborna på något sätt?
Bra tänkt. Innan man nåtar så skyddstejpar man längs rännorna; vanlig papperstejp brukar räcka.

Något mer man tänka på innan man nåtar?
Ja, du måste skydda rännans botten på något sätt, så att nåtmassan endast fastnar på kanterna. Annars mister du mycket av elasticiteten i sidled. Särskild, smal nåtningstejp finns att köpa, för 85 kronor rullen. Själv tänkte jag försöka med att lägga dit ett utdraget kassettband, ett C-90, för 15 kronor. Förr använde man mest vanligt bomullssnöre.

Första kassettbandet jag köpt på 9 år.

Vad är det man nåtar med? Ser ut som nån slags gummimassa?
Det är korrekt. Det är en särskild polyuretanbaserad massa, speciellt utvecklad för de tuffa krav som ställs i den marina miljön. Branschstandard är Sikaflex 290DC, som kan användas till de flesta träslag. Sixaflex trycks sedan ut jämnt längs med rännan, med en särskild patronpistol som hålls i 70-90 graders vinkel, i förhållande till däcket. När den har härdat kan den efter en vecka sedan slipas ned, till samma höjd som träribborna.

Pistol laddad med Sikaflex 290 DC. Branschstandard.

En sista fråga; är det tidsödande och rentav jobbigt att nåta om?
Ja, det kan du haja.

29-33. Tjära i örat.

Sex kvällar på raken. Kan nog räkna med en minst tio kvällar till innan att slå på tv:n hemma ens kan komma på fråga.
Tur att jag tvättade i fredags.

Den stora insikten man får efter en arbetsvår, är att det omöjligen och under inga omständigheter går att beräkna ungefär hur mycket tid nånting kommer att ta.
"Spackla, nåta om och skrapa fördäck, det klarar jag väl på en förmiddag?"
Well, jag började i tisdags kväll, har hållit på hela veckan, och jag är inte klar än. Datumet för sjösättning flåsar mig i nacken som en eldsprutande drake, och jag har nog 5 gånger, med kalendern i hand, planerat om det-absolut-sista-datumet-när-slipningen-måste-vara-klar och deadline-för-sista-lagret-lack.

Finns det ingen statlig myndighet man kan ringa och be om hjälp i såna här situationer? Kan dom inte skicka nån Prao från nån högstadieskola i Rissne?

26, 27, 28. Take it to church.

OK. Kalendern ger oss 23 dagar till sjösättning.
Att bjucka på blod, svett och tårar kommer inte att räcka ens närmelsevis. Nu offrar vi ben, märg, halva matkassan och all tänkbar fritid.

Skärtorsdagens och långfredagens sejourer avslöjade än mer avbärarlist-röta, och än sämre fördäcksnåtning än vad man tidigare ens kunnat föreställa sig. Får bygga upp en 20 cm list på babord sida, och nåta om ca 4 meter på däck. Men låter vi oss nedslås? Inte en janne.
Och det handlar inte om optimism. Det handlar om att det inte finns något rörelseutrymme bakåt.

Sist bara; vad är klart?
Tja, intertoxen, linoljan, limningen och träpluggarna.
Och vad återstår?
Nåtning, kittning, slipning, dammsugning, bottenmålning, lackning, båthusrivning.

Take it to church.

23, 24, 25. Numera inte så rena kanyler.

Om man inte duger på apoteket, får man ta sina pengar nån annanstans. Och med risken att få nåns läkarleg sönderklippt, låt oss bara säga att det gick via kontakter. Så med 2 sprutor och 10 nålar stod jag i lördags till tänderna rustad att förlänga ett båtliv.

Det tog väl halva dan, det. Blanda ihop, spruta in, pensla på och hälla över antiröt-juicen som vissa kallar mirakelmedel och andra kallar fusk. Men snickarn rekommenderade det, och med hans rennässans-sniderier som credentials köpte jag två liter. Men det var kanske tur att Henke kom förbi och drog med mig ut på en kaffe på bryggan, medan jag fortfarande kunde gå och stå. Om det där medlet funkar lika bra som det luktar, så kommer jag ha en helt ny båt om en månad.



Sen tillbaka in under takåsen, och 5 timmar skrapande till. Henke täljde förtjänstfullt till tre bitar intarsia till de gapande hålen under avbärarlisten, och jag gick över skarndäcken och överbyggnaden.

Dagen efter samma resa, fast utan Henke. Skrapade väl i 8 trägna timmar; bara fördäcket och överbyggnaden kvar; kan kanske bli klart till helgen. Ola, Bullen och Jascha kom förbi i söndagssolen för ett välmenande garv. Den samlade opinionen lutar väl åt en smärre tveksamhet till om sjösättning 2007 är nåt att satsa pengar på, och de pengar jag inte lägger på fernissa och gasmasker skulle väl kanske inte jag heller slänga in i potten.... Men ändå. Det handlar om att våga tro, som min gamle konfirmationspräst skulle sagt. Den 5 maj. Skrivet i sten. Come hell or high waters.

Måndagsturen ner till klubben, efter jobbet, var väl kanske den ohågnaste cykelturen i vår. De fyra timmarna liggande på rygg med blå bottenfärg i varje ansiktspor, var ungefär lika lockande som att själv vaccineras med rötmedel. Men det funkade ju. Klockan 23.30 gick ipoden, mobilen och jackan i käckt marint, och själv såg jag ut som en statist ur Braveheart. Men problemet var ur världen. Nr. 1, 2, 5, 9 och 19 är klara. That's the spirit.

22. Om att inte få köpa ut.

Tänkte försöka få in de dyra dropparna rötskyddsmedel in i träet,
inte bara pensla utanpå. Så jag tänkte, en medicinspruta? Det måste väl kunna funka.

På lunchen gick jag ner till ett apotek för att försöka köpa fetaste kanylen i butiken, men närå.
No spruta for you.
"Vi måste ha nåt slags recept."

Det slog mig sen att det kan ha att göra med att det apotek jag gick till ändå är det apotek i Sverige som geografiskt ligger närmast mellersta Skandinaviens största knarkarmecka.
Det kan väl möjligen ha spelat in.

Gick på klubben 3 timmar i onsdags kväll. Strök nr. 6 på listan.

Tjugoett. 25 enkla punkter till framgång.

Känner att jag måste räta upp den här bloggen en smula.
Hålla en stadigare kurs. Tre Ton Ek är ju ändå först och främst en arbetslogg, inte en hemvist för gråtmilda sillmjölkerier, utsnidade i dimhöljda metaforer.

Sjösättningen är, oundvikligt och orubbligt, morgonen den 5 maj.
Detta återstår att göra:

1. Skrapa bort all lös bottenfärg.
2. Handslipa hela botten.
3. Måla botten med intertox.
4. Linolja alla trärena fläckar på botten (senast den 5 april)
5. Dränka in 6-7 ställen på sidorna i lignu.
6. Skrapa bort den sista fernissan på överbyggnad och bordplankor, med varmluftspistol
7. Skrapa hela båten en gång till, med vassare skrapa.
8. Lägg på kitt i diverse håligheter.
9. Tälj till träbit till hålet bakom lanternan på babords sida, kitta fast den.
10. Lägga i ny nåt på tre ställen på fördäck.
11. Täta tre, fyra läckor på skarndäck med silikon/lim/epoxi
12. Sätta i tre träpluggar i borrhålen på fördäck.
13. Limma fast överbyggnaden, babord.
14. Maskinslipa hela båten 3 gånger, med 40, 80 och 120-papper
15. Skruva fast metallblecket på avbärarlisten, babord
16. Dammsug hela båten, torka av med rödsprit.
17. Gå över hela båten med intertox, helst två gånger.
18. Måla hela överbyggnaden/däcket 2-3 lager med lignu
19. Gå över ev läckor i botten.
20. Bottenmåla med primer.
21. Bottenmåla med vanlig färg.
22. Fernissa ovansidan och borden ett lager, låt torka. Handslipa hela båten.
23. Fernissa 3 lager till, ev med nån slipning till mellan varven.
24. Skruva på alla beslag, knapar och skyltar.
25. Ta ner båthuset.

Sådärja. Det var väl ett skrämskott tillräckligt nära eget öra.

I söndags ägnade jag 8 timmar åt punkt nummer 6.
Blev väl halvfärdig.

20. En katedral i plast, stål och trä.

Jag hittade förra årets kalender i bokhyllan häromdan, och bläddrade lite i höstmånaderna på måfå.
Den 16 december stod det "BÅTHUS".
Den 16 december, lagom till vintersolståndet, stod huset klart.
Då hade jag och Thomas (jag kan alltså inte ersätta honom nog för det här, så mycket salami finns inte i hela Europa) svurit, muttrat, gnisslat tänder, klagat, frusit, gnällt, surat och klämt sönder fingrarna varenda helg i 3 månader.

Husbyggandet har ju utvecklats en del de senaste tiotusen åren; romarna byggde ju sina amphiteatrar innan de ens uppfunnit själva teatern, de kristna goterna smällde upp Notre Dame på en förmiddag och Mayaindianerna stenlade en hel kontinent utan att ens börja fundera på hjulet.
Men jag och Tompan började från noll. Vi tog oss igenom hela arkitekthistorien från scratch.
"En pinne? Ska den vara nocken, tycker du? Eller golv? Vad gör vi med den här stolpen då? Är det dörren? Behöver vi verkligen ett tak?"

ALLT gick fel. De två första helgerna grät vi mest.
Inte för att tårarna syntes i ösregnet, men ändå.

Det var som att lägga ett 1000-bitarspussel, som legat på botten av en sjö en hel sommar. Hälften av bitarna var borta, hälften var bara oigenkännliga och inga bitar passade ihop.

Huset består av ca tretusenfemhundra träribbor, alla olika långa, som ska skjutas in i svetsade metallfästen, fästas med 2 bultar var, monteras ihop, och på nåt sätt till slut bilda ett träskelett.
Synd bara att alla ribborna legat ute i regnet, svällt tills de i princip var runda, och inte gick in i de där fästena. Synd bara att när man täljt, sågat, borrat och slipat på en ribba i en timme, så att den äntligen går i fästena, så var det fel ribba. Och fel fäste.
Synd bara att det saknades 20 ribbor och 200 bultar, att det var minusgrader, att kaffet aldrig räckte, att vi aldrig började före 12 och att solen gick ner vid halv ett.

Först byggde vi hela huset, minus taket. Det tog två helger.
Sen kom vi på att takstolarna ALDRIG skulle kunna gå att monteras ihop fyra meter upp i luften. Då tog vi ner hela huset igen. Det tog en helg till.

Eskimåer är förmodligen bättre på att bygga hus än oss.

Men till slut stod det där. Till slut var det 10 meter taknock som slingrade sig fram uppe i luften, och huset hade både knutar, gavlar och vete tusan om det inte hade en flygel också. Det var flottare än Windsor Castle, och vi var nöjdare och stoltare än vi trodde var möjligt. 2 presenningar lagda som tak, 5 presenningar som väggar och 30 meter rep slängt kors och tvärs över hela bygget för att stormsäkra det.

Om lite drygt en månad ska det ner igen.

Och visst, som jag sagt förut, det här är ingen martyrblogg, men inte fasen kommer jag att backa för att slänga in lite hardship.

Nitton. En storvinst och fyra nitlotter.

Det kunde man kanske anat. Vad jag trodde var slutets början, var ju i själva verket börjans slut. Jag får lägga snickaren som kortnummer på mobilen.

Men ingenting, inte ens 4 nyfunna semiakuta långt gångna förruttnelseprocesseser, kan knäcka den känslan, den graden av imponans som jag kände när jag lyfte på presenningen och såg det här:


Käken föll till marken och tillbaka. Han är träbåtssnickarnas Michelangelo, den mannen. För sjuhelsike vad snyggt det blev.
Det nya parkettlena skarndäcket, den böjda kvartslisten, det exaktskulpterade grepphandtaget ovanpå, avbärarlistens basade stavar, de båda inläggen i bordsplankorna. Inte ens 3 högstadieår med bara träslöjdslektioner hade kunnat lära mig det där.

Men, som sagt, resten av dagen gick i suckarnas tecken.
För vad jag trodde var åtminstone halvbastant trä på en 3, 4 ställen,
som skulle kunna förstärkas med lite epoxi och hålla i väl 2-3 år till,
visade sig efter några skruvmejselstick vara renaste röta med stort r, stort ö, stort t och stort a.
Ljus ek gör sig inte så bra i mörkbrunt.

Så det blir att ringa dit mäster igen. Nån föreslog att jag skulle streama hela båten med reklam, som de gör med tunnelbanevagnarna, för att dra lite sponspengar. Jag är inte långt därifrån, kan jag säga.

Jaja, sen slipade jag på, skrapade jag på, som vanligt. Det gick framåt, i 6 timmar, med endast 7 kaffepauser. Och nu ska jag väl cykla dit igen. Jag skulle kunna hålla 20-poängskurser i ämnet Stoiskt jämnmod.

17, 18. Ardenneroffensiven.

Två vändor, två besök.

Lördagen var det jag och farsan och båten. En fin dag. Farsan hade med sig halva verktygslådan, en hel brädgård; ek, gran och spillvirke, och gick direkt på problemen. Det är en lisa att gå bredvid nån som inte är vilse med hammare och mejsel, och skrämmer bort handlingsparalys med tumstock och erfarenhet. Vi drev med precision och list ned tre galvade skruvar i det böljande fördäcket, nu jämnare än en bakplåt, och skruvade bort fönster, lister och ventiler inför vidare skrapning.


Första kaffepausen i ett smältande solgass vid vattnet, andra tåren inne i det ombonade klubbstugeannexet. Det kan omöjligen finnas nån grymmare båtklubb i stan.
Vi hade båda sett den bedårande Hästmannen på teve i söndags, och diskuterade det småländska skäggets envisa kamp mot stormar, trilskande kor, och tiden. Men de fyrbenta skildringarna var ju inget nytt för farsan, farfar hade ju också två skogsmaskiner/traktorer/bilar hemma i stallet utanför Brålanda. Efter nån halvtimmes genomgång av de genialiska teknikerna bakom gödselspridare, såningsmaskiner och hi-tech hästdrivna hö-hissar längs under ladornas nockar, från en värld som måste vara fondväggarnas antites, var det sen tillbaka till värmepistol och borrmaskin.

Dagspasset avslutades med en vända förbi Jula vid Kungens Kurva, som krängde borr, mejslar och stans vassaste grovdammsugare (den tar slipdamm, grus och vatten!) för typ noll spänn. Nass & Trocken-sauger. Deutsche kvalität.

Söndagen: 3 flitiga, lackjagande timmar, till Thomas slank förbi. Termoskaffe, morsans bullar, Hugh Grant-anekdoter från onsdagen, och en vända runt hamnen. Ruttnande skepp, ledsna husbåtar och benvita lyxjakter, det är ingen direkt dålig conversation piece. Inte för att man saknar samtalsämnen med Tommy, men en rundtur över bryggorna fullkomligen överfaller en med intryck. Jag ska börja dejta i hamnar.

Sen tillbaka till Madame. Fördäcket så gott som klart. Delsegrar, delsegrar.

13, 14, 15, 16. Syster, peangen tack.

Var snäll och förstå det här, käre herr båtslipare-tre-timmar-varje-lördag. Fortsätter du i samma takt som nu kommer du att vara klar i september.
Har du förstått det nu? Bra.
Dina ursäkter är finfina, men båten har tyvärr inga öron.

Jag borde skaffa trådlöst bredband där nere, ta med mig kaffebryggaren, och flytta dit på riktigt. Stereo, rinnande vatten och sjöutsikt har jag ju redan. Och jag slipper tidstjuven förklädd till morgontidning som dimper ner alldeles för ofta.

Blivit tre vändor, nej fyra, sen sist.
Lördagssessionen var längst (men ändock alldeles för kort).
3 timmars dust med skrapa och fullt blås, snigelfart men åt rätt håll.
Esbjörnsson trillade förbi med en påse välkomna kanelsnäckor och inspekterade bygget. Fint att få byta fernissasniffandet mot rapporter från de senaste stormarna i media-glaset ett tag.

Om någon nu undrar såg det ut så här:

Efter det blev jag inte långlivad på klubben, får skylla på darrhänthet efter allt kaffe. Det och den obönhörliga kylan som kommer krypande efter 4 timmars tältande.

Sen dröjde det till onsdag morgon, va? Lämnade nycklarna, fria händer och mitt fulla förtroende till snickarn. Det är inte gratis, men på köpet ingår en trygghetskänsla man kanske inte får av hobbysnickrande bekanta-till-bekanta-till bekanta "som iofs mest jobbat med plastbåtar förut."

Sen blev det återbesök torsdag morgon, imorse.
Och gudars skymning. Den tog.
Som att råka slå på en splatterfilm på tv:n. För det är ingen titthålskirurgi precis. Snarare nåt ur Fältskärns Berättelser.


Men nu i kväll såg det så här fint ut. Genast mycket käckare.


Men hade jag verkligen bett honom byta ut avbärarlisten på babordsidan? Verkligen? Där var han i full gång i alla fall.
Han behövde väl nya spoilers på kärran. Men vad fasen, nåt ska man väl lägga pengarna på. Och ska jag mucka så är det inte nu, mitt i brinnande krig.

Gick och röjde upp en smula runt och i och på, inför fars besök på lördag. Vi ska banka på och skruva lite i de bångstyriga ribborna på fördäck. Det ska bli finfint, det.

Och mars månad, jag älskar dig redan. Blid och torr, ljus och mild. Det är hela skillnaden. Men jag kör nog med dubbla långkalsonger april ut. Har inte tid med en förkylning till.

Tolv. Brusa högre, lilla värmepistol

Jag har inte ångrat en minut att jag köpte den där kolossen.
Inte en sekund har jag ångrat att jag tog ut en försvarlig del av mina sparpengar och lade dem på en tre tons ruttnande best. Det fanns till och med stunder i somras där jag proklamerade att jag kanske inte, bredvid det att börja plugga, nånsin tagit ett bättre beslut än att köpa båt.

Men emellanåt har jag ju slängt en tanke på hur huvudlöst jag egentligen slängde mig in i kampen. Nånstans som att efter ett boxercisepass på Friskis hoppa in i ringen mot Joe Louis.
Hade jag en skymt, en fläktning, ett UNS av insikt av hur mycket jobb, stålars, svett, flisor i händerna, tidiga mornar och dubbla långkalsonger det här projektet egentligen skulle kosta mig?
Nej.

Men det blev 5 timmar i lördags, inkl kaffe med båtgrannarna.
Och det var gött, på det hela taget.
De snackar installation av plotters, ankarlanternor, GPS, framåtblickande ekolod och ultralätta laptops. Jag snackade röta, avbrutna master, det här med den ständiga sjunkrisken och att det vore gött om ratten funkade.

5 timmar av skrapande, och lite slipande.
Vad som jag tidigare beskrivit som hyvlandet av cheddar är på andra ställen mer som att plocka upp torr finsmulig fetaost med pincett. Vissa fernissafläckar verkar ha inbyggt i sitt överlevnadsprogram, i sitt DNA, att de, vad som än händer, inte får släppa taget om de nånsin stöter på en bit ek. Och där sitter man med sin spackelskrapa och sin hårtork och vet att resignera inte är ett alternativ. Problemet är att man inte känner till så många andra alternativ.

Men jag ska pröva att köpa en ny skrapa.

Saknas bilder, kan man tycka? En något textig blogg, som ändå handlar om nåt bedövande visuellt?
Det hänger lite på kameran...
Och det är samma procedur varje gång.
Jag laddar batterierna proppfulla, stoppar dem i den lilla batteriluckan,
och jorå, kommer ihåg att lägga kameran i väskan.
När jag sedan nere på klubben har jobbat undan lite, skrapat undan en yta jag stolt skulle förevisa för mamma och resten av världen, när det kort sagt är ett fett photo-op, så är batterierna kallare än Nurse Ratched i Gökboet.
Och vägrar glatt att samarbeta.
Samma med Ipoden. Vad man tror är ett gyllene tillfälle att äntligen få lyssna igenom alla Lucinda Williams-plattor och Springsteenbootlegs från 77 man samlat ihop, blir istället ett monotooooooont lyssnande till en sövande värmepistol. Ipoden klappar ihop totalt i temperaturer under -3.

Fördäcksslipning. Ingenting för Music Lovers.

Men ändå, om ni skulle läsa det här. Se det inte som en martyrblogg.
Se inte det här hela träbåtsägarskapet som ett självspäkelseprogram i 12 delar.
Långt långt därifrån. Det är en bra fin procedur att varje lördagmorgon koka dubbelt så mycket kaffe som vanligt, för att ha till termosen i båthuset. Att ha nånstans att få strosa kring i blåställ och dubbla mössor av en anledning, att få planera och drömma och ställa till och dona, att kunna hämta hammaren och banka lite på båthusets böljande träskelett och muttra lite. Att bara få gå runt och muttra. Och att ha nåt faktiskt verkligt att muttra om.

De här problemen längs vägen; rötan, kylan, den ständiga bryddheten; är snarare som skoskav på en guidning genom Versailles. Alltså, inte så mycket i sammanhanget.
Det är den stora bilden. Nu önskar jag bara att jag kunde behålla den lördagarna igenom...

Elva

Om vädret inte slår om snart tar jag med mig båten till Syrakusa och fortsätter jobbet där. Motståndet på den 59:e latituden är liksom inte rimligt.

Är det inte för kallt är det för fuktigt och är det inte det är det för mörkt. Och det hjälpte inte att sladdlampan gick sönder för tredje gången...

Men det blev väl ett par timmar i lördags. Fördäcket är väl skrapat till en tredjedel.
Problemet är att jag inte jobbar klart på en enskild yta,
det blir för tråkigt efter ett tag. Utan jag byter yta, hela tiden.
"Undrar hur lätt fernissan lossnar på skarndäck?"
"Undrar om det är nåt släpp på kanterna, på mahognyn?"

Sånt ligger man och undrar,
valfri lördag under en presenning i Solna kommun.

I ett annars jämrars så förnämligt byggt båthus.

Jag måste gå igenom hur vi fick upp det till slut.
Vi gjorde alla fel i boken, och det kostade några svordomar och lite för många söndageftermiddagar, men nog fasen fick vi upp det.
Delsegrar, det är allt det här handlar om. Delsegrar.

Tio

Lite kyligt idag? Snabba steg till 7-11 och tillbaks?
Prova att sitta helt still i ett mysigt båthus i tre timmar,
med den ombonade känslan bara en presenning kan ge.
Det var parodiskt kallt.

Men ändå. Det var ingen dålig dag.
Började skrapa. Spackelskrapa + hårtork extraordinaire = schwwuuuuusch.
Fernissan lossnade i sjok. Som att hyvla cheddar.
Och med ett välbehag liknande att riva bort en sårskorpa.


Skrapa schmapa. Hade de inget svårare att ge?

Ett oöverblickbart pyramidbygge har brutits ner i mindre (iofs ton-tunga) stenblock.
Det här ska nog inte vara så omöjligt ändå.

Gött mos.

Åtta & Nio

Nere igår kväll en snabb vända för att kolla om snickaren var ledig, men näe.
Gick över båten en gång till, mer noggrannt med skruvmejseln.
Aj.
Aj som fasen.
Näääääääääääääääääääe.
Bordplankorna som INTE är ruttna borde jag rama in.

Kanske inte fullt så illa, men väl en 6-7 ställen som är murkna, genomruttna eller svampiga.
Svårt att säga vad som är mitt fel, iom att jag lät den ligga i hela sommaren,
och vad som följde med i köpet. Men det jag inte kan om röta kommer jag kunna i mars.

Träffade sen snickaren i morse. Verkade vettig; verkstad precis om hörnet.

Han trodde det skulle röra sig om typ en tre dagars arbete, kanske i överkant.
Det är rätt mycket som måste tas loss för att komma åt borden.
Tur jag har två jobb i alla fall......

Man får väl börja dela ut tidningar på helgerna om det kniper.

Sju

Ok. Där kom den.
Där kom den med besked.

Note to self: var aldrig för noggrann när du letar efter småfel. Då hittar du de stora.
Eller snarare, gör det inte i februari.

Knivar som går in 6-7 cm i avbärarlisten, skruvmejslar som kan stickas rakt genom bordplankan (på två ställen...), ett murknande spant, skarndäck som fasen är millimeter-tunt på sina ställen. Så mycket röta att Vasa ter sig välbevarad.
Båten hade inte torkat ut sämre om den stått i ett orangeri.

Vem ringer man?
That's the fråga du jour.

Ok.